Too far, from where you are, I wanna go home

I helgen var det dags för det första hembesöket i Trollhättan. För så är det fortfarande. Trollhättan är lika med hem. Norrköping är lika med...tja, andra hem kanske. Kom hem på fredagseftermiddagen, något senare än beräknat eftersom folk längs sträckan Göteborg - Trollhättan tycker om att stjäla koppartråd. Började med att gå till mormor och bli bortskämd med en pizza. Både pizzan och mormors sällskap var trevliga. En del kanske undrar varför jag spenderar så mycket tid hos min mormor. Det är knappast samma krut i tanten längre, men hon uppskattar verkligen när jag kommer och hälsar på och jag tror att det är därför jag uppskattar henne också. Hemma hos mamma och pappa kändes det mesta sig likt. Möblerna stod på samma plats, samma limpa och müsli som vanligt i skafferiet, ja ni fattar säkert. Att sitta och äta räkor på kvällen och dricka öl och se på valdebatten kändes verkligen bra. Hade jag någonsin valt att tillbringa kvällen med mina föräldrar om jag bott kvar? Knappast. Det blev givetvis mycket politiska diskussioner och vad som är schysst med ens familj är att man har samma grundvärderingar.
Snacka om att vara ett barn från arbetarklassen!
Lördagen var vikt åt min andra familj; Freddan, Marcus, Emil och Mattias. Som vanligt var nivån på samtalen låg och stämningen hög. Det blev några öl på Nova och sen hemgång i en natt som försökte hålla kvar sommarens sista värme. Och jag tänkte: låt det aldrig, aldrig ta slut.
Söndag är lika med hemresa. Inga farväl, bara vi ses snart. De tack och adjö som tas görs i det tysta. Naturligt och utan en massa onödiga ord.
Senaste dagarna har varit stillastående dagar. Dagar då man längtar efter föreläsningar och basgrupper, efterfikor och lågkvalitetsplugg.
Men... Det kommer.